Allehanda.se och Tidningen Ångermanland har lagt mycket tid och resurser på att granska och bevaka utvecklingen av Kvantumrånet och kunde redan innan polisen själva gick ut med det avslöja att rånet varit ett så kallat insiderjobb. Denna ansträngning ligger i vårt uppdrag och är vår skyldighet gentemot våra läsare. Jag har tidigare bloggat om min syn på mediernas skyldighet att berätta vad de vet.

I kommentarsfältet till den senaste artikeln pågår just nu en lite underlig konversation. Vissa läsare tycks se allehanda.se och Tidningen Ångermanland som en aktiv part i utvecklingen kring rånet och det rättsliga efterspelet.
En kommentator säger: ”Tycker det också är på plats med en ursäkt från allehanda till de personer som släppts. Ruskigt låg nivå på journalistiken i denna tidning ibland, riktigt trakiskt.”

Denne läsare tycker alltså att vi ska be om ursäkt för att vi har utfört vårt uppdrag. Ska vi be om ursäkt för att vi har berättat om något som våra läsare kräver att vi ska berätta om? Ett väpnat rån är nämligen inte vardagsmat i vårt bevakningsområde.
Ska vi be om ursäkt för att vi berättat att polisen har misstänkt ett antal personer för inblandning i rånet? Vari ligger själva grunden till ursäkten? Vilken typ av medier är det denne kommentator efterlyser egentligen?
Har vi inte hanterat denna händelse med stöd av våra pressetiska regler (inte en enda av de inblandade har på något sätt gått att identifiera). För 99% av våra läsare är det fullkomligt omöjligt att veta vilka de misstänkta är.
Att några trots det kan identifiera de misstänkta beror nog snarare på personliga kontakter och lokalkännedom, än bristande avidentifiering från vår sida.

Just detta är också de svar som övriga kommentatorer ger, men jag känner ändå att det vore på sin plats att vi som tidning berättar hur vi ser på saken.

Det här är i och för sig inget nytt. Så länge vi har haft fria medier har det alltid funnits de som också vill ifrågasätta dess makt över dagordningen. Inget konstigt med det. Det sker också nu. Men att lägga sig platt och plötsligt börja ifrågasätta behovet av den egna yrkeskåren är väl ändå att gå lite väl långt?
Jag menar att det inte är nödvändigt att det egna självspäkandet ska behöva ta sådana uttryck för att vi samtidigt ska kunna hävda det egna värdet och omfamna de ”nya” medier som växer fram och de kommunikationskanaler som de ger upphov till.
Däremot kan vi behöva identifiera några saker som framtidens journalister kommer att behöva förhålla sig till.

1. Framtidens journalist kommer att behöva navigera betydligt bättre mellan internets ”nya” problemformuleringsprivilegium (det som tidigare varit reserverat för de traditionella medierna) och de klassiska förväntningarna på sanning, opartiskthet och relevans.

2. En journalist som utgår från att den egna yrkesrollen är värdelös är dömd att förgöras i framtidens digitala skärseld. Daterade begrepp som trovärdighet, objektivitet och professionalism kommer i framtiden att vara hårdvaluta som det gäller att hålla hårt i för den som lyckats fånga dem i flykten.

3. Framtidens journalistik måste i högre grad än i dag präglas av eftertänksamhet. I ett informationssamhälle där sanningen är opportun hjälper inte omskrivningar och rättelser. Ett rykte, en anklagelse eller en beskyllning blir snabbt en etablerad sanning ju fler gånger den upprepas. Därför behövs någon som man faktiskt kan lita på.

4. Framtidens journalist måste vara en aktiv deltagare i det offentliga samtalet, snabbt anamma nya medietrender och använda sig av den nya offentligheten i sitt yrkesutövande.

5. Framtidens journalist kommer att behöva inse att det ekonomiska värdet av det egna arbetet kan komma att devalveras (detta sker redan). Det betyder inte att journalistik kommer att bli ekonomiskt värdelös. Se ovanstående punkter för att få ett recept på journalistik som framtidens mediekonsumenter kan tänka sig att betala för.

I den pågående debatten om framtidens journalister får vi inte bortse från forskningen, även om den pågående utvecklingen pekar åt ett helt annat håll (tilltron till auktoriteter ser nämligen ut att minska). Lance Bennett varnar för ”demokratiseringen av sanningen” (som schematiskt återges här och här). Det vill säga hur vem som helst kan utropa en sanning och få den reproducerad i evighet.
Att överhuvudtaget uttala ett kritiskt ord om farorna med denna ”demokratisering” ses nästan som någon form av helgerån för vår tids ”nyamedierevangelister”.

Vi står inför stora förändringar och den framtida journalistrollen kommer naturligtvis att förändras. Men är det verkligen journalistikens uppgift som kommer att förändras eller är det verktygen för denna yrkesutövning?
Istället för att underkänna vårt eget värde borde vi väl snarare ännu hårdare betona den egna yrkets nödvändighet i ett föränderligt medielandskap?

Det som händer just nu i Libyen är en humanitär katastrof, orkestrerad av en maktfullkomlig galning. Efter att ha sett de senaste bilderna (VARNING! Mycket starka bilder) förstår jag nu omfattningen av det blodbad som äger rum i landet.

Libyen kan inte fly från den demokratiska revolutionsvåg som just nu sveper över Mellanöstern och Nordafrika. Men dessvärre kommer mycket mer blod att flyta innan även denna tyrann har fallit. För han kommer att falla.
Gaddafi får nu skörda vad han sått under alla dessa år. Terror, nepotism, maktmissbruk har gjort honom till en tyrann fullt i klass med Tunisiens Ben Ali och Iraks Saddam Hussein.

Det vi ska komma ihåg med det som nu sker i Libyen är att det inte enbart är en angelägenhet för Mellanöstern, som medierapporteringen ofta tenderar att göra det till. Under 2011 stundar val i mer än 20 afrikanska länder, bland annat Zimbabwe och Nigeria. Mellanöstern är bara halva historien, så att säga.
Med den situation som länge rått i dessa länder och den misär som tillåtits grassera är det inte osannolikt att tänka sig en liknande, revolutionär utveckling även i de södra delarna av den afrikanska kontinenten.

Azad Essa tror i Al Jazeera att länder som Gabon, Zimbabwe och Etiopien dock inte kommer att kunna räkna med samma uppmärksamhet som Egypten har fått.

”Gabon, Zimbabwe, even Ethiopia may never have the online reach enjoyed by Egyptians, and the scale of solidarity through linguistic and cultural symmetry may not allow their calls to reach the same number of internet users. But this does not mean that a similar desire for change is not brewing, nor that the traditional media and online community are justified in ignoring it.”

På Tahrirtorget satte Al Jazeera upp filmdukar som visade deras bevakning av protesterna. Att bli sedd är i sig en viktig faktor för framgång. Det är svårt att förutse följderna för en revolutionär rörelse som upplever sig ignorerad och osedd. Därför fyller medierna återigen, genom sitt uppdrag, en otroligt viktig roll som demokratibärare.

Jag förstår inte riktigt den meningen. Naturligtvis har Brunchrapporten rätt att yttra sig (så länge det håller sin inom Sveriges Radios sändningstillstånd). Det är det knappast någon som har ifrågasatt.
Möjligtvis menar han att något blir ett problem först när media sätter strålkastarljuset på det. Inom medieforskningen brukar man prata om CNN-effekten. Det vill säga att en händelse blir en nyhet i samband med att det tas upp av de stora medierna.

Men nä, inte kan man väl med gott samvete prata om att Brunchrapporten skulle ha gett upphov till en egen CNN-effekt.
Självklart var Brunchrapportens Foppainslag inget problem förrän Brunchrapporten valde att göra ett Foppainslag.

Nä, det handlar nog till syvende och sist om vanligt journalistiskt fotarbete. Att faktiskt ha koll på det man pratar om.
Henrik Torehammar säger till Medievärlden:
– Jag kan samtidigt tycka att det finns något väldigt störande med människor som uttalar sig om något de inte har den minsta koll på, vilket vi gjorde i det här fallet.

Ja, det kanske är just där som skridskon klämmer.

Med facit i hand inser jag att detta var den enda möjliga utvecklingen. Alternativet hade krävt ett blodbad. Inget hade fått folket från torget än skoningslöst våld. Men för detta krävs en sammanhållen regim med en lojal militärmakt. Det hade inte Mubarak.
Detta var alltså den enda utvägen.

Jag tror också att USA andas ut just nu. Deras diplomati har visat prov på ett enormt balanssinne och för en utomstående tycker jag man att världens enda supermakt hade kunnat sätta ner foten betydligt tidigare.
Frågan är nu vilken inställning den nya regimen kommer att ha till USA. Säkert är nog i alla fall att den inte kommer att ha en lika positiv inställning till USA som Mubarakregimen.

Nu hoppas jag att den militära lösningen blir tillfällig och att ett fritt, demokratisk val kan hållas inom kort.

En central aspekt i detta är ämnet för Kurirens granskning. Jobbet gick nämligen ut på att granska kommunens satsning på sociala medier, hur mycket detta kostar, hur mycket tid kommunchefen lägger på twitter, bloggar och Facebook, etc.

Att tidningens arbetsmetoder får mig att rodna i all sin naivitet är en sak och är också det som många tongivande debattörer nu använder sin maktposition för att förlöjliga och skratta åt. Jag tänker inte också rikta en spark mot redaktionen. Den skadan tillfogar de sig själva så bra i dagens ledare.

Istället vill jag, nu när alla tycks rusa åt samma håll, försöka problematisera frågan. Socialamedier-evangelister hyllar nu nämligen kommunchefens transparens och hans sätt att hänga med i utvecklingen.
Frågan är om kommunchefen även hade publicerat redaktionens frågor om de hade handlat om någon mindre smickrande del av den kommunala verksamheten. En konsult som hyrts in för skattemedel för att utreda det bästa sättet att göra sig av med personal? Eller den politiska majoritetens bjudmiddagar? Eller tjänstemännens nöjesresor, betalda med offentliga medel?
Hade Mattias Jansson även varit transparent i dessa fall? Jag tror inte det.

Några bra bloggar som inte bara går den enkla vägen och idiotförklarar tidningen:
Thomas Mattsson
Malin Crona
Bisonblog

Viktor Frankenstein kunde knappast ha föreställt sig att hans monster, skapat av död materia, skulle bege sig ut i världen för att själv lära känna människorna och deras vanor. Folket skräms av hans åsyn och ryggar tillbaka med vämjelse och hat. Monstret fylls av sorg och ett hämndbegär mot hans egen skapare börjar gro inom honom.

Steget till tisdagens möte i Publicistklubben är inte allt för långt från Mary Shelleys viktorianska roman. På podiet satt han, monstret som med återhållen ilska riktade sin vrede mot sina skapare. På läktaren satt Viktor Frankenstein själv, i egenskap av den samlade mediekåren.
Skaparen försöker på olika sätt tygla sin skapelse och vredgas när monstret väljer att inte göra som han säger. Han drar och sliter i kedjorna. Mötet mellan monster och skapare känns plötsligt väldigt tomt. Nästan sorgligt.

Skaparen ville ju bara så väl. Det var inte meningen att monstret plötsligt skulle få ett eget liv, en egen vilja. Monstret får inte på egen hand skapa bilden av sig själv. Endast skaparen kan hålla monstret vid liv. Endast skaparen kan avliva det samma.

När sjukhusdirektören Sigbjörn Olofsson i går skulle möta sina belackare i mediekåren, var den stora salen vid Mittuniversitetet fullsatt. Det skulle inte bli ett tillfälle för personlig vedergällning. Dock höll det några gånger på att kantra när några reportrar ville reda ut sina personliga vendettor med monstret på podiet. De ville inte ta tillfället i akt för självrannsakan. Något jag påtalade under mötet.
Efter mötet kommer en av de mest kritiska åhörarna fram till mig:
- Är det bara vid Publicistklubbens möten som ni idkar självkritik? Det gör vi vid varje morgonmöte, sade han.
Jo, det gör vi. Men tillsammans med de egna kollegorna på redaktionen finns alltid risken att självkritiken blir en schimär. Att möta sina kollegor från andra redaktioner och inse att de i vissa avseenden tar parti för monstret, kan vara en smärtsam upptäckt.

Som tur var ville huvuddelen av deltagarna faktiskt använda detta tillfälle till självkritik.
Att inte göra det, finns det anledning att vara kritisk till.

I kväll besöker jag Publicistklubbens månatliga möte. Den här gången på Mittuniversitetet i Sundsvall. Just i kväll är Sigbjörn Olofsson, sjukhusdirektör länssjukhuset Sundsvall/Härnösand och Örnsköldsvik, inbjuden för att ge sin bild av mediebevakningen av landstinget i allmänhet och honom själv i synnerhet.

Är han en syndabock eller en frälsare?
Hur har media följt förändringarna inom landstinget och har bevakningen förändrats med tiden?

Några av de frågor jag hoppas vi får svar på. Just turbulensen i landstinget är något som har engagerat oss särskilt mycket det gångna året. Tidigare har det handlat om landstingets stora underskott. Nu läser och hör vi reportage om att landstinget får del av kömiljarden, vårdköerna kortas och effektiviteten ökar.
Kan det vara läge att omvärdera bilden av orättvisa massuppsägningar och järnhårt styre?

Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap Mittuniversitetet, inleder med reflektion kring mediedrev och leder utfrågningen.

Återkommer på bloggen och på twitter med mina reflektioner efter mötet.
Du kommer också att kunna följa debatten live på allehanda.se.

En garant för yttrandefriheten är att journalister tillåts rapportera, men just nu råder det lynchstämning mot de journalister som rör sig på Kairos gator. Bara det senaste dygnet har 24 journalister gripits och 21 misshandlats och slagits.
Det finns ett uttalat mål från regimen att tysta all rapportering och hålla journalisterna som fångar på sina hotellrum.

Detta är inte bara oacceptabelt, det är en stor tragedi! Naturligtvis ställer sig världens alla journalister upp som en person och fördömer våldet. Men president Mubarak ligger nog inte sömnlös för den sakens skull.

Just nu vårdas SVT: s utsände, Bert Sundström, på sjukhus för skallskador och knivskador. Flera journalister har fått sin utrustning förstörd. Enligt uppgift skjuter krypskyttar ner demonstranter på öppen gata.
Förra året dödades 57 journalister i tjänsten. I år har hittills en journalist dödats (Lucas Mebrouk Dolega – European Press Photo Agency). Jag hoppas innerligt att händelserna i Egypten inte kommer att öka på den siffran.
Tyvärr kan jag inte utesluta den utvecklingen.

Satans mördare!

Studio S var ett samhälls- och debattprogram som sändes i Sveriges Television, mellan 1975 och 1984.
Mest uppmärksammat har Studio S nog blivit för sitt program om videovåld som sändes den 2 december 1980.
Det fanns ingen hejd på moralpaniken när utbildningsminister Jan-Erik Wikström drog bibelcitat och en indignerad Göran Elwin tittade in i kameran med allvarlig blick och varnade svenska folket för denna farsot som videon innebar.
Skrattretande med dagens glasögon på.

Jag ser dock klara paralleller till den debatt som just nu förs på allehanda.se om politik och sociala medier. Men all respekt för debattens frihet, men vissa av åsikterna där är mer än lovligt naiva och ålderdomliga. Precis som när det gäller Studio S, osar debatten av oro och rädsla för ”det nya”. Internet och sociala medier ses per automatik som ”nöjen” och något man kan ägna sig åt på fritiden. En stor del av debattörerna bortser från det faktum att vår sociala integration genom digitala medier, snarare kommer att öka än minska.

Det är Jarl Strömbäck (SPI) som dragit i gång debatten genom sin kritik mot att det inte finns några regler för hur kommunfullmäktiges ledamöter får använda datorn under sammanträden och efterlyser en IT-ordningsstadga för politikerna.
”Fullmäktige är ingen lekstuga”, menar han och syftar på att ett antal politiker vid det senaste mötet live-twittrade på allehanda.se.
Att hålla kontakt med sina väljare och minska avståndet mellan väljare och politiker är inget man ska syssla med. I alla fall inte under möten.

Det kanske inte kommer som någon överraskning att jag tycker att han har helt fel. Det borde ligga i varje förtroendevalds intresse att öka transparensen och väcka intresse för det egna politiska arbetet.
Att påstå att man inte kan twittra, samtidigt som man deltar i debatten är ungefär som att säga att man inte kan ta anteckningar under lektionen.

Nej, Jarl Strömbäck. Twitter och andra sociala medier är inte farliga att använda under fullmäktigesammanträden. Lika lite som Motorsågsmassakern gjorde oss barn till massmördare.