I skydd av tystnaden frodas hatet

bild

En snabb titt i mitt sociala medieflöde visar att begreppet ”normalisering” används flitigt och i alla möjliga sammanhang.

I den politiska debatten tycks begreppet betyda att det finns ”normala” och ”onormala” åsikter, och om man ifrågasätter eller diskuterar de ”onormala” åsikterna gör man sig skyldig till en ”normalisering” av det ”onormala”.
Hängde ni med?

Betyder det att man som journalist aldrig kan debattera eller intervjua exempelvis politiska extremister? Nej, naturligtvis ska man kunna göra det. Men det beror på vad debatten handlar om och hur den genomförs. En extremist är nämligen väldigt sällan ute efter verklig debatt, utan snarare en möjlighet att nå ut med sin världsbild utan att bli ifrågasatt.

Ett exempel på när det gick fel är Aktuellts ”debatt” med högerextrema Nya Tiders chefredaktör Vavra Súk förra veckan, där en extremist ställdes mot en demokrat som om de vore två likvärdiga sidor av samma mynt.
Jag är rädd att denna vilsenhet inför den extrema åsikten riskerar att antingen leda till ängslig flathet, som i fallet Aktuellt, eller den totala skräcken för att normalisera det ”onormala”.

Jag har själv anklagats för att normalisera främlingsfientlighet när jag, med utgångspunkt i yttrandefriheten, förra året argumenterade för att det var fel att riva ner Sverigedemokraternas obehagliga annonskampanj i Stockholms tunnelbana.

Tyvärr finns det i dag en föreställning om att den person som bemöter en extrem åsikt, samtidigt också släpper ut det ”virus” som infekterar den ännu så länge oinformerade allmänhet som tystnaden syftar till att skydda.
 Men att ignorera obehagliga åsikter har aldrig fungerat. Istället tillåts dessa växa i skydd av tystnaden, långt från ifrågasättandets kritiska ljus. Det finns det tyvärr allt för många exempel på.

I Mångfaldsbarometern från 2014 visar det sig att 27,6 procent av de tillfrågade instämmer i påståendet att ”Invandrarna utgör en fara för vår kultur”.
 I samma undersökning visar det sig att det i Sverige finns en mycket stabil grupp som har extremt negativa attityder till mångfalden. För två år sedan var det 7,2 procent av den vuxna befolkningen, och det finns en svag trend som visar att den attityden har ökat de senaste åren.

Hur ändrar man då på den här typen av föreställningar? Genom att låtsas som att dessa åsikter inte finns? Eller är skräcken för att normalisera större än viljan att förändra?

För inte allt för länge sedan fanns vitt spridda, unkna föreställningar om människors beskaffenhet utifrån klass, kön, sexualitet och etnicitet. Att dessa föreställningar mer och mer har suddats ut beror på många goda krafter som tillsammans har förändrat opinionen. Normaliseringen av exempelvis kvinnlig rösträtt och samkönade äktenskap fullbordades genom att ställas mot dess motsats.

Det goda segrar när det kontrasteras mot det onda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: